Kapitel 3 och 8

Social media: a cricital introduction

KAPITEL 3. Sociala medier och deltagandekultur

Deltagandekultur innebär att användare av sociala medier är delaktiga i skapandet av innehållet. Detta skiljer sig från den traditionella massmedian med en sändare och många mottagare. Inom deltagandekulturen kan alla vara delaktiga i skapandet av t. ex. en Wikipediaartikel. Detta kan anses bidra till att samhället blir mer demokratiskt (Fuchs, 2014, s. 52-53). 

Fuchs kritiserar och vidareutvecklar Henry Jenkins syn på deltagandekultur, som han menar är enkelriktad och saknar koppling till deltagandedemokrati. Den berör inte politiska och ekonomiska frågor som ägande, vinster, exploatering av användare eller övervakning (Fuchs, 2014, s. 55, 57- 58, 65). 

Jenkins förstorar den politiska potentialen inom fan-kulturen. Sociala medier kan visserligen användas i ett politiskt syfte, som i Egypten 2011, men gör inte automatiskt människor politiskt aktiva. Risken med att blanda ihop populärkulturen med politiskt engagemang är att människor inte ”behöver” engagera sig eftersom de upplever att de redan ”gjort något” (Fuchs, 2014, s. 58-59).

Jenkins menar att deltagandekultur kan främja kulturell mångfald, ge fler infallsvinklar och låta alla få sina röster hörda. Han förbiser dock politiska och ekonomiska aspekter som att alla röster inte har samma makt och vem som äger, kontrollerar och tjänar på företagsgrundande sociala medier. Idag är det av stor vikt att synas online, vilket de stora företagen kan betala för att göra. Det leder till att exempelvis politiska bloggar har svårt att nå lika många läsare som de stora mediehusen. Flera av de plattformer som främjar deltagandekultur, enligt Jenkins, ägs av stora företag (exempelvis YouTube som ägs av Google). Företagen tjänar också pengar på det innehåll som de oavlönade användarna skapar. Fuchs menar att ett Internet präglat av deltagandekultur inte är möjligt så länge företagen dominerar. Istället krävs icke-kommersiella och icke vinstdrivande projekt (Fuchs, 2014, s. 60-64).

KAPITEL 8. Twitter och demokrati: en ny publik sfär?

En publik sfär innebär en plats för politisk kommunikation som alla medborgare har tillgång till. Sociala medier kan, enligt vissa, stärka den publika sfären men den kan bara skapas i ett samhälle med fullt deltagande. Människor har olika förutsättningar i form av kunskaper och hjälpmedel - det finns en digital klyfta och asymmetri inom deltagandet (Fuchs, 2014, s. 181, 184, 189-190), som märks på olika sätt:

-       Majoriteten av Twitteranvändarna tillhör den unga, utbildade medelklassen. Risk: en viss typ av åsikter lyfts fram från en ganska homogen användargrupp (Fuchs, 2014, s. 199). 

-       Twitter domineras av underhållning. Politik får inte samma utrymme och de politiker som syns är de mest kända och inflytelserika (Fuchs, 2014, s. 190).

-       En persons åsikt kan lätt spridas på Twitter, vilket kan ses som en demokratisering, men vems åsikt som sprids beror på vad de mest synliga användarna lyfter fram (Fuchs, 2014, s. 192). 

-       Stora företag kan köpa uppmärksamhet på Twitter, mindre verksamheter når inte ut på samma sätt (Fuchs, 2014, s. 198).

-       Twitter styr vad som lyfts fram till förmån för sina kunder, och tjänar i förlängningen pengar på sina oavlönade användare (Fuchs, 2014, s. 199-200).

Twitter är inte en publik sfär, eftersom alla människor inte har samma möjlighet att delta (Fuchs, 2014, s. 199-200). 

Bilden av Twitters betydelse i politiska protester beskrivs av vissa som en cyber-utopi. Sociala medier speglar samhället och kan stödja organisering av protester, men aktivism genom sociala medier kräver inte samma uppoffring och får inte samma effekt som fysiska protester. Människor kan uppleva att de åstadkommit något politiskt genom att ”bara” utföra enkla åtgärder på sociala medier, och då inte ”behöva” engagera sig utanför dessa ramar. Under den ”arabiska våren” 2011, där det pratades om sociala mediers stöd för revolutionen, var den personliga kommunikationen och de traditionella medierna viktigare och mer använda verktyg (Fuchs, 2014, s. 186-188, 195-196, 201, 204).

/Amanda Köpberg Hansson

REFERENS
Fuchs, C. (2014). Social media: a critical introduction. London: SAGE Publications.